TARA Har sex blivit en förbrukningsvara, eller är det jag som är mossig? Det undrar Ing-Cathrin Nilsson, 52, och singel. Här gör hon en djupdykning i dagens relationsdjungel, där det krävs både karta och kompass för att hitta kärlekens stigar.

Text: Ing-Cathrin Nilsson | Foto: Masterfile, IBL, privata

Är det en bra idé att söka en knullkompis eller att gå ut och sexchatta på nätet? Jag har börjat undra på senare tid, femtio år fyllda och singel efter ett långt samboförhållande. Fri från trygghetens boja, lös och ledig som en artonåring på väg ut ur föräldrahemmet är jag möjligen lika skumögd som en mullvad.

När jag sömndrucket tittar mig omkring, som efter en lång vinterdvala, ser jag en relationskultur där kvinnor (men få män) offentligt och trivsamt berättar om nya ligg varje helg med dejter från nätet, om häftigt webbkamerasex och om en tillåtande attityd mot moatjéernas snedsprång. Jag har snappat att folk som vill roa sig med gruppsex går på swingersklubbar och att sådana sammankomster bokas som affärsmöten. Har sex blivit en konsumtionstrend och erotik en slit-och-slängprodukt på kärlekens arena eller är det jag som är mossig?

Jag förstår i alla fall att innebörden av ordet promiskuitet har vridit sig ett halvt varv och undrar yrvaket var i sexualmoralens cykel jag har hamnat.

Är det månne ännu friare i dag än på 70-talet när det begav sig, när p-pillren kom i var kvinnas handväska, när aborten blev fri och sexualundervisningen reformerades?

Jag förleddes nästan tro det när Maria Bäckman, som är etnolog, tar mig ur villfarelsen. Aidshotet har dragit i handbromsen och som alltid slår pendeln tillbaka ­ – eller det verkar snarast som om pendeln har fått fnatt och vajar hysteriskt mellan ytterligheterna i dag. Jag befinner mig i ett samhälle som är sexualiserat och kärlekiserat på en och samma gång.

Själv var jag tonåring i skarven mellan 1960 och 70-talen med insikten att man inte behövde vänta med kuttrasju tills man blev gift och att oskulden snarast var något man behövde bli av med. Men jag kan inte minnas att varken knullkompis eller one night stand fanns i terminologin. Dessutom hamrade ständigt mammas ord i bakhuvudet: Håll på dig och akta dig för att bli med barn!

Horakomplexet släpper inte greppet så lätt. Det har hängt med sedan tidig medeltid och lär väl sitta fastnaglat i många generationer framöver. Ofta är man minst tre i sängen och då handlar det inte om trekanter utan om kulturella och samhälleliga övervakare som tredje part.

Horan sitter som hin håle på ena axeln. På den andra sitter livslusten och suktandet efter erotikens sinnliga ljuvlighet.

Horan sitter som hin håle på ena axeln. På den andra sitter livslusten och suktandet efter erotikens sinnliga ljuvlighet. Min livliga fantasi kan lätt skena i väg till rusigt jäsande nätter men, för att förverkligas framgångsrikt, krävs en karl som snudd på kan förklara kosmos och lagarna som styr världsalltet.

Hur roligt har alla ni frigjorda kvinnor som kliver runt i relationerna vill jag fråga. Och vi andra, som går kvar i gamla normer, går vi miste om en massa lajbans bara för att vi inskränkta sitter fast i fördomar?

Proffstyckarna kanske vet? Gunnel Beskow, klinisk sexolog och psykoterapeut, tror att roligt har bara de som gillar ytliga rollspel och att bekräftelsebehovet är större än nöjet hos dem som hela tiden jagar nya orgasmer.

Jag lyssnar med journalistkollegan som har skrivit det mesta som är värt att veta om sex och samlevnad: Han svarar något i stil med att ”ibland har promiskuitet skepnaden av själslig stabilitet, ibland framstår den som en samling vilsna människor i en fet äcklig ohygiensk orgie”.

Smittoriskerna kan förstås inte passeras riskfritt. Kompisen Karin, 45, som är sköterska på en gynmottagning, berättar om virus som orsakar cellförändringar och livmoderscancer och som sprids via sex. Hon möter patienter som regelbundet tar klamydiaprov en gång i månaden och hon tänker ”att det är ju himla ansvarsfullt att kolla sig men egentligen skulle man vilja säga: Var rädd om dig!”.

Då känns tryggare med hångel. Är det fler än jag som har märkt att ordet har fått en positivare laddning, mer erotisk och mindre porrig? Författaren Klas Hallberg har till och med gjort ”hångel” till en metafor för att ge sig hän i livet över huvud taget.

Det tackar jag särskilt för – kopplat till känslomässig intimitet skulle jag lätt kunna ge mig hän i njutningsfullt hångel utan risk för att känna tomhet i sinnet efteråt. Är det bara jag som tror att promiskuitet riskerar att urholka själen?

Av nyfikenhetsnarkomani frågar jag runt bland kvinnor i alla åldrar och blir lika rådvill som en kameleont på en rutig filt, för åsikterna skiljer sig så bjärt. Maria Bäckman har nog rätt, det är avgrundskluvet. Synden, skammen och den sociala kontrollen står på ena sidan ravinen och räcker lång näsa åt lustfyllda drömmar att återupprätta sig själv som kvinna.

Är det bara smulor kvar av moralkakorna innan det blir okej att knulla offentligt utan att riskera böter?

Tankarna flyger vidare som maskrosbollar. Mår alla bra av att bejaka erotiken fullt ut och stilla sina sexuella behov likt en glass en varm sommardag? Är det bara smulor kvar av moralkakorna innan det blir okej att knulla offentligt utan att riskera böter? Maria Bäckman säger att det inte är otänkbart. Gränser förskjuts. På teve, film och webb visas ju redan allt och lite till, medan det i andra kulturer fortfarande inte går för sig att kyssas offentligt.

Ordlösa homosexuella möten alltid frapperat mig, men jag har aldrig vågat fråga mina gaykompisar om de har praktiserat och hur det i så fall känns efteråt. Jag tar i stället undringen med mig till Gunnel Beskow som säger att sådana utsvävningar ofta handlar om kontaktsvårigheter, kanske till och med om sexuella neuroser.

Sex, säger hon, blir missbruk när folk gör saker för att bli bekräftade som intressanta och inte av egen känslostyrd vilja. Offentlig sexualitet över huvud taget är milsvid från den privata. De flesta lever traditionellt enligt rådande sexualmoralsnormer.

Har jag förstått det rätt vill ändå sexualupplysarna uppvärdera lustfylld kroppslig sexualitet och göra den lika viktigt som den romantiska kärleken.

Har jag förstått det rätt vill ändå sexualupplysarna uppvärdera lustfylld kroppslig sexualitet och göra den lika viktigt som den romantiska kärleken. Och en sak tycks förståsigpåarna var någorlunda eniga om: sexuella behov hör hemma på rent fysiska plan, kärlek på ett högre, men att fler kvinnor än män alltjämt graderar sex efter kärlek. Jag räknar mig dit, i alla händelser om jag får ersätta ordet kärlek med tyckomande och frändskap, men alldeles säker på att jag inte kan låta mig luras av sköna ord är jag inte. Något gör också att jag tror att flertalet singlar inte söker knullkompisar utan förälskelser och i förälskelsen ingår sexualiteten som en viktig beståndsdel.

Sexualitet i sig är varken negativt eller positivt, det handlar helt och hållet om vad vi laddar ordet med och det varierar oändligt mellan kulturer.

Här hemma vill kursledaren och personalutvecklaren Johan Ekenberg föra sexualiteten till ett andligt plan. Han håller uppmärksammade kurser med det spektakulära namnet Sex en motorväg till Gud.

– Det mest heliga här i världen är att föda barn, det näst heligaste är hur man gör barn, säger han. Nu när det religiösa sexualförtrycket rämnar och vi inte längre är rädda för att gud ska se oss, går många till överdrifter och experimenterar ohämmat. Vi har fullt sjå med att försöka hjärntvätta om oss själva.

– Sakta men säkert håller vi på att hitta nya former, säger han. Ingen kan tala om för oss vad som är rätt eller fel, var och en måste testa sig fram.

Hans egna tankar tangerar taoismen och han vill leda in oss på en väg där erotiken i sig själv blir andlig och inte fixeras på prestation och orgasmer. Han talar med avsmak om hur sex kan verka liktydigt med avancerade gymnastiska övningar för att tillfredsställa varandras orgasmbehov och att vi använder varandra som en onanisubstitut. Teknisk sex är inte Johan Ekenbergs grej, han vurmar för andlig erotik där själarna smälter samman och parterna upplever varandras kraft. Utan att förstå på pricken vad han menar gillar jag resonemanget.

Johan Ekenberg tror att människor visst kan hitta varandra djupt och nära också i tillfälliga förbindelser. Det handlar bara om att våga visa känslor och ha tillit till sig själv för då törs man också ha tillit till andra. ”Naturfolken skulle kunna visa vägen”, säger han, ”dom njöt.”

Där är det bara att ge upp, så långt som till naturfolkens instinkter kommer jag inte att hitta under min livstid. Det låter aningen enklare, men bara en aning, att hjärntvätta om sig och välja sin egen väg i den fria viljans namn. Som att välja telefonoperatör eller elbolag.

Då vill jag gärna välja att ladda min sexualitet med, om inte andlighet, så åtminstone med andäktighet och sinnlighet.

Då vill jag gärna välja att ladda min sexualitet med, om inte andlighet, så åtminstone med andäktighet och sinnlighet. Jag brukar säga att sex ska vara vackert, då studsar många killkompisar. Dom tycker inte att ordet ligger rätt, men det struntar jag i för det är inte dom jag ska hångla med.

Att sex skulle vara roligt har jag aldrig förstått. Det är inte så att jag skrattar ihjäl mig. Erotisk samvaro får inte heller vara högtravande, men hellre, ja, vacker, än humoristisk. Och om nu inte min partner är i stånd att kunna förklara kosmos, ska han i alla händelser ha min själsliga sympati. Jag frestas att återge några rader ur Ulrika Knutsons bok Kvinnor till gränsen på sammanbrott och författaren Emilia Fogelklous tyckande på 1940-talet: ”Vad vitaliteten beträffar så har jag intet emot det animala, bara det har människoöverbyggnad och ej agerar ensamt som kropparna på nackade höns.”

Jag tycker något liknande.

Sedan är det en annan sak med erotiken som jag har ältat med väninnan Eva, 49, under många sena kvällar. ”I ett sexuellt förhållande öppnas slussportarna till ens innersta”, säger hon. ”det är som om mannen har nycklarna till en skyddslös sfär som man knappt visste själv att man hade”.

Fördämda känslor rusar fram i kraftfältet”, fortsätter Eva, ”man blir tillitsfull, avkopplad – och fullständigt skyddslös innan man vet vart förhållandet ska ta vägen, det är det som är haken, man riskerar att lämnas fullständigt hudflängd.

”Fördämda känslor rusar fram i kraftfältet”, fortsätter Eva, ”man blir tillitsfull, avkopplad – och fullständigt skyddslös innan man vet vart förhållandet ska ta vägen, det är det som är haken, man riskerar att lämnas fullständigt hudflängd.”

Jag känner igen det, själsligt naken har jag gråtit floder efter ett förhållande som jag själv avslutade i min saknad efter närheten i sig själv.

Men en känslo- och kärleksorienterad kärlek ska gå att kombinera med ett träffas-ibland-förhållande, enligt Gunnel Beskow. Mogna människor har alla förutsättningar att ägna sig åt lyxen av ren njutning i en varm relation med både sensualism och djup men utan krav.

Men, undrar jag, hur visar man då varandra respekt (för det som intresserar mig mest är hur vi behandlar varandra som människor i tillfälliga relationer, hur man undviker att såra eller såras)?

– Man kan göra ett väldigt enkelt avtal och säga till exempel att ”jag kommer att vara otrogen bara om jag är väldigt frestad att vara det, men då kommer jag att säga till dig innan”. Då luras man inte och man ger sig själv en chans att känna efter hur viktig frestelsen är, säger Beskow. Men det ska vara ett avtal utan kontroll, för det är ju kontrollen som ofta som ofta dödar parförhållanden. Den som inte stannar frivilligt är ingenting att ha.

Det låter konkret och klokt men umgängesformerna  känns ändå långt ifrån glasklara, vare sig när det gäller tf-relationer eller dejting över huvud taget. Kristin, som är 47 och skild sedan några år, stod vid en bardisk häromveckan när en man frågade henne om hon ”var tillgänglig”.

– Först fattade jag inte vad han menade, säger Kristin, när jag frågade svarade han att jag var sexig och att han hade en lägenhet i närheten. Hela situationen kändes billig. Jag blev förbannad och gick!

För att stilla sin egen hudhunger förväntar sig Kristin en betydligt djupare kontakt än så och hon har en princip: Hon tar aldrig hem en älskare till barnen. Min egen dotter är tjugofem och utflyttad och klandrar mig för att jag inte delger henne något om mina dejtingaffärer. Hur mycket vill hon veta? ”Man kan väl få veta vad som händer, typ, men du behöver ju inte berätta detaljer ur samlivet”, säger hon. Jag undrar hur mycket jag som mamma ska få veta om henne och får svaret ”ungefär detsamma”.

Men tillbaka till dejtingvärldens konvenans, eller snarare brist på konvenans, hur är det på internet? När jag frågar Sveriges etikettorakel får jag svaret att nätdejting inte är något vedertaget begrepp med gängse normer och att det är sammanhang där hon inte vill framstå med namn. Det säger en del om klyftorna i dagens relationskultur där var sjätte svensk (varannan singel) nätdejtar. Det är en annan sak att dejting på nätet har blivit en kommersiell marknad. Blir relationer varor då och kan varorna bli blockeringar mellan människorna?

Nicolas Jacqumot har skrivit en bok om nätdejting och han tycker att folk å ena sidan möter varandra med större uppriktighet i cyperrymden, men å andra sidan nonchalantare när en relation kan suddas ut med ett musklick på ytliga grunder. ”Men vid verkliga möten som är alstrade ur nätkontakter tycks respekten vara stor”.

Det är svårt att få grepp om någon praxis har utvecklats och frågan om man ska tacka för senast efter ett one night stand förblir obesvarad. Kanske faller den på eget grepp för vem ska tacka vem? ”Känner båda att man inte vill träffas igen är det skönast om tacket uteblir”, säger Jennifer som är 31, och Inger som är 52 säger att hon inte velat se karln dan därpå om hon har snedseglat.

Då kan jag bara säga att jag vill undvika att krypa mellan lakanen med någon som jag inte vill se efteråt. Two nigth stands har jag haft i en kort samförståndsrelation under en yr sommar och jag tackade för senast, faktiskt ordagrant via sms. Och det känns varmt när aldrig så gamla lovers ringer och frågar hur det står till, alldeles särskilt när dom låter förstå att våra mossbelupna möten fortfarande lever någonstans i minnets djup.

Det finns en massa saker jag skulle vilja ha belyst och det är intressant att höra att sexualiteten har ändrat funktion; förr bekräftade sex kärlek, i dag får sex inleda en relation och sedan får det gå som går. Allt som har en början har ju också ha ett slut, om inte senare så förr, och avskedens våndor tycks inte vara åldersrelaterade.

Häromdagen hade jag ett mejl från en betydligt yngre väninna, klyftigare och stiligare än de flesta: Fullständigt fjasko blev det när jag skulle göra slut. Slutade med hett samlag. Fan, va jag är usel 🙁 En simpel bekräftelsenarkoman är vad jag är.

Häromdagen hade jag ett mejl från en betydligt yngre väninna, klyftigare och stiligare än de flesta: ”Fullständigt fjasko blev det när jag skulle göra slut. Slutade med hett samlag. Fan, va jag är usel 🙁 En simpel bekräftelsenarkoman är vad jag är.” Jag svarade i största samförstånd att jag lider av samma separationsångest själv.

Detta med anständiga uppbrott kunde tarva en artikel i sig och alla tycks slita i samma soppa hur höga idealen än är. Det är få som inte har dåliga erfarenheter av sortier. ”När det gäller tvättstugetider förväntas folk uppföra sig exemplariskt, men när det gäller kärlek och sex tycks det var okej att svika, ljuga och utnyttja hur mycket som helst”, säger fyrtiofemåriga Liselott som också är singel. Och sedan eldar hon på om tidens hets att vi ska ha en partner, ångestdämpningen mot ensamheten, terrorn och frågorna som haglar harduträffatnågon, harduträffatnågon, harduträffatnågon.

– Förr, säger hon, fick kvinnor bli lämnade eller änkor och hade en aktning i det. Omgivningen förväntade sig inte att hon skulle träffa en ny. I dag, när vi blir singlar som medelålders, förflyttas vi tillbaka i tonårstressens rädsla för glasberget.

Det gäller kanske både kvinnor och män och samtidigt, när jag orienterar mig vidare i dagens relationskultur, får jag många gånger höra hur utbredd åldersnojan är och att fyrtipluskvinnor alltjämt sitter fast i samhället skuld- och skamkänslor.

Det är alltså där jag är kvar, fast i egna och samhälleliga normer. Då känns det mer förhoppningsfullt att luta sig mot Johan Ekenberg som tror sig sitta på en lösning: Tar jag bara reda på vad jag själv vill med mitt sitt liv och behandlar mig själv respektfullt, då kommer jag också att hitta en partner som vet vad han vill och då är förutsättningarna goda för själslig erotisk samvaro som handlar om betydligt högre upplevelser än en blodfylld penis som rytmiskt rör sig mot en blodfylld vagina.

Jag är i en ålder då erotik inte längre är kopplad till fortplantning och då lusten är starkare än blygseln. Det mitt spanande öga snarast söker är stark och stimulerande vänskap med en djup underton av erotik – hos en man alltså.

Vädringsinstinkten kommer per automatik, men när jag skummar tidningarnas kontaktannonser får jag nästan skavsår i ögonen av all tragisk ensamhet mellan raderna och önskedrömmar om lugna hemmakvällar och mysiga promenader, eller om det är tvärtom.

Vädringsinstinkten kommer per automatik, men när jag skummar tidningarnas kontaktannonser får jag nästan skavsår i ögonen av all tragisk ensamhet mellan raderna och önskedrömmar om lugna hemmakvällar och mysiga promenader, eller om det är tvärtom. Av båda delarna kan jag redan få hur mycket jag vill.

I medelåldern, säger Gunnel Beskow, har man inte tid att uppvakta och känna sig för, ”det blir bara tjatigt”, i den åldern ska man ta för sig av sensuellt njutbar samvaro.

Att jaga förefaller tröttsamt, och en smula torftigt, men det är kul att träffa nya människor och intressant att lära känna män, också om väninnan, som har terapeututbildning, erfar att män i vår ålder är mer eller mindre vingklippta. ”Män som har misslyckats i sitt äktenskap är extra rädda”, påstår hon. Med ett inre öga har jag på senare år sett mäns rädslor och anar mer om männens akilleshälar än jag hade kunnat drömma om i den kliché jag hade på 70-talet.

Av Gunnel Beskow får jag veta att män krisar mycket mer än kvinnor under sitt hormonella klimakterium, ”självkänslan tar stryk när snoppen börjar slakna medan vi kvinnor har sexlusten kvar, det mesta av kroppen i behåll och därtill en stabilitet i vår kvinnliga mognad”.

Författaren Ingemar Gens har skrivet ”Myten om det motsatta könet” och säger att kvinnor och män vet väldigt lite om varandra och att skillnaderna, i den mån de finns, egentligen är jättesmå. Män försöker leva upp till sin schablonbild och vi kvinnor letar av gammal vana efter starka familjeförsörjare fastän könsrollerna är på väg att luckras upp och vi är individualister allihop.

Berätta för alla tjejer att vi killar vill att kvinnorna ska ragga.

Nu har jag aldrig tillhört sorten som dras till de mulligaste hanarna men jag guppar säkert runt på gamla ruttna dyningar jag också. Vilken tur att jag har så många goda killkompisar att diskutera med. ”Berätta för alla tjejer att vi killar vill att kvinnorna ska ragga”, utbrister en yngre manlig vän när han hör om min journalistiska upptäcktsresa genom relationskulturen. Han är 32 och dejting tycks inte vara lättare i den åldern. Det handlar ju inte bara om att välja väg mellan sex och kärlek ­– till syvende og sidst måste man hitta en partner att välja också, någon som samtidigt vill välja en själv.